Tunnelbanan rullar in,
man går igenom en vagn och man har hela världen omkring sig;

De morgonpigga mannen med sina papper på väg till jobbet,
den ung sönderslagna kille som förmodligen har alkoholiserat hela natten på krogen,
de två trötta och frusna tjejerna som är påväg hem från en vän,
den hemlösa som sitter och sover i ett hörn där nu ingen annan nu vill sätta sig,
gänget med de allt för fulla medelåldersmännen & kvinnan som inte insett sin ålder,
den försynta tjejen som förmodligen spenderat natten på en fest där hon inte känt någon
annan än sig själv om ens det, man ska inte ens tala om alla de som ligger däckade
åt höger och vänster då de fått ett eller två glas för mycket under kvällen.

Sen sitter man där själv helt nykter,
lyssnar på sin musik och ser hur många det är som
inte har något som helst grepp om sina liv.

Till sist när man går av  så är det en ung kille som varit så tuff och kaxig inför sina vänner
 hela vägen från slussen men då han gått av och tror att han är utom synhåll
så stoppar han fingrarna i halsen för att få ur sig de misstag han begått under natten.

Igentligen är det såhär våran värld ser ut och
ändå är det så många om inte alla som blundar f
ör denna sjuka och vridna sanning, ska det vara så?